Thursday, 12 June 2008

En sorts metod

Idag, torsdag är min "lediga dag". På torsdagar ska jag skriva så datorn glöder. Skriva uppsats som MÅSTE bli färdig till augusti, nämligen. Problemet är att jag har total idé torka och börjar oroa mig över om jag överhuvudtaget kommer att få ihop något. Något som kan kallas uppsats som jag kan lämna in och opponera med. Som inte blir utskrattat och totalsågat av högskolenerd som läser all kurslittertur och slavar över hemtentorna. Något som sen ger ett litet papper som jag kan hänga på väggen där det står att jag aldrig behöver gå i skolan mer. Tänk att aldrig mer känna panik över att titta på teve men borde egentligen läsa den där boken som gör att jag somnar innan första sidan är färdigläst. Alltid dåligt samvete för att jag gör något som är lite mer roligt än vad jag borde göra. Sen ska vi inte tala om examen/utbilding/jobbhysterin här i Australien. What do you do? (Med andra ord på vilket universitet pluggade du? Vad har du för flashig examen? Och nu för tiden när du jobbar, vad har du för flashig titel? Och business card, har du det?) Hm, låt mig se. Jag pluggade på högskola, ingen flashig examen, är admin assistent och har alldeles definitivt inget business card. "Hmm, jaha, ja det låter ju intressant" är ofta vad folk har att säga till mitt svar. Intressant som i "ojsan hoppsan, hät blev det visst lite fel i utbildningsgenen".


Ok, nu har jag spenderat alldeles för lång tid med att göra nåt kul. Dags att släpa fram metod boken.



Monday, 9 June 2008

Blur or Oasis?


Jag sitter här och lystar på Oasis. För första gången på årtionden. Det känns lite pirrigt i magen och jag får glansiga ögon när jag hör Cast No Shadow. Liam är ju Liam och jag är 20-ish år igen. Oasis or Blur? Liam or Damon? Manchester or London? Working class heroes or middle class geezers? Ja, det var verkligen länge sedan. Tänk att den musiken funnits med mig i femton år. Den har funnits där hos mig genom gymnasiet (fast det får erkännas att då var det mest Nirvana som gällde. Popen kom lite senare), i Nice och i London. På urtrista jobb och helt enorma kvällar ute. Sen är det ju inte bara Blur och Oasis heller utan så många andra (och ibland bättre!) band Men Oasis och Blur får representera mitt nittiotal. Jag vill gå och indiedansa igen. Jag känner att det rycker lite i rebellnerven och det är dags att skutta omkring, hoppa upp och ner, eventuellt spilla lite drink på dansgolvet och ha attityd.
Ah, det var tider det.
För lite nostalgi ocn en trip down memory lane, kolla här.