Expect the Unexpected

This city I live in is a truly wonderful one. There is always something happening somewhere and I think the key to this place is to expect the unexpected. For example this dumpster in the picture above. Placed in a carparking spot on the very busy lane where I where I work. Quite

pretty and clever I think.

In this city we have bars made out of shipping containers, cafes that seem to spring out of random holes in walls, but who make the yummiest food and coffee. We have rooftop cinemas, nightmarkets, tram-restaurants, moonlight-cinemas and festivals galore. And summer is definitely around the corner with a balmy 28 degrees today. Joy.

Of course, there are things I don't like such as the smelly, overcrowded trams in the morning, the fact that people seem obsessed with what schools they once went to, the water restrictions, and the fact that is such a damn long way from home!

So long, farewell, auf Widersehn, goodbye. I'm off to enjoy some gelato.

Monster

Tiden gar men min angslan och ilska bestar.
Barnet som bor ovanfor grater mest hela tiden. Nar han inte grater sa springer han fram och tillbaka fram och tillbaka langs med lagenheten han bor i. Oftast gor han detta runt 6-7 snaret pa morgonen, veckodagar som helger. Idag lordag morgon efter en HEMSK dag pa jobbet pa fredag och jag bara ville sova, trodde jag att jag var kapabel av att skrika fula ord och mycket varre at en 3 aring. Jag har blivit ett monster.

I eftermiddags akulle Will, Al och jag ut och aka pa en tur och jag trodde i min enfald att vi skulle gora nat skoj som att aka och kolla pa en utstallning, ha picnic eller nat annat trevligt. Helt plotsligt hamtas kill kompis nummer tre upp och vi aker till en park dar vi dricker kaffe (med skrikande barn runt om) som smakar ruttet. Jag borjar tanka pa de tva dvd filmerna jag lamnade tillbaks utan ha sett eftersom jag trodde att detta skulle bli en rolig dag ute. Sen borjar pojkarna leka fotboll. Och jag borjar bli irriterad. Hittar en parkbank som jag lagger mig pa. Kanner hur min ilska bubblar upp inombords. Tanker pa hur mysigt jag kunde haft hemma med mina bra filmer, en god drink och skon soffa. Nar de tillslut kommer tillbaks pratar de om en ANNAN park vi kan aka till och leka mer fotboll. Da exploderar jag och sager att de kan de visst gora sa lange jag blir kord till narmsta sparvagn/tag/buss stopp. Borjar nastan grata pa direkten men beharskar mig till jag kommer hem. Nu kan jag inte sluta. Jag har blivit ett monster.