En sorts metod

Idag, torsdag är min "lediga dag". På torsdagar ska jag skriva så datorn glöder. Skriva uppsats som MÅSTE bli färdig till augusti, nämligen. Problemet är att jag har total idé torka och börjar oroa mig över om jag överhuvudtaget kommer att få ihop något. Något som kan kallas uppsats som jag kan lämna in och opponera med. Som inte blir utskrattat och totalsågat av högskolenerd som läser all kurslittertur och slavar över hemtentorna. Något som sen ger ett litet papper som jag kan hänga på väggen där det står att jag aldrig behöver gå i skolan mer. Tänk att aldrig mer känna panik över att titta på teve men borde egentligen läsa den där boken som gör att jag somnar innan första sidan är färdigläst. Alltid dåligt samvete för att jag gör något som är lite mer roligt än vad jag borde göra. Sen ska vi inte tala om examen/utbilding/jobbhysterin här i Australien. What do you do? (Med andra ord på vilket universitet pluggade du? Vad har du för flashig examen? Och nu för tiden när du jobbar, vad har du för flashig titel? Och business card, har du det?) Hm, låt mig se. Jag pluggade på högskola, ingen flashig examen, är admin assistent och har alldeles definitivt inget business card. "Hmm, jaha, ja det låter ju intressant" är ofta vad folk har att säga till mitt svar. Intressant som i "ojsan hoppsan, hät blev det visst lite fel i utbildningsgenen".

Ok, nu har jag spenderat alldeles för lång tid med att göra nåt kul. Dags att släpa fram metod boken.

Blur or Oasis?

Jag sitter här och lystar på Oasis. För första gången på årtionden. Det känns lite pirrigt i magen och jag får glansiga ögon när jag hör Cast No Shadow. Liam är ju Liam och jag är 20-ish år igen. Oasis or Blur? Liam or Damon? Manchester or London? Working class heroes or middle class geezers? Ja, det var verkligen länge sedan. Tänk att den musiken funnits med mig i femton år. Den har funnits där hos mig genom gymnasiet (fast det får erkännas att då var det mest Nirvana som gällde. Popen kom lite senare), i Nice och i London. På urtrista jobb och helt enorma kvällar ute. Sen är det ju inte bara Blur och Oasis heller utan så många andra (och ibland bättre!) band Men Oasis och Blur får representera mitt nittiotal. Jag vill gå och indiedansa igen. Jag känner att det rycker lite i rebellnerven och det är dags att skutta omkring, hoppa upp och ner, eventuellt spilla lite drink på dansgolvet och ha attityd.
Ah, det var tider det.

För lite nostalgi ocn en trip down memory lane, kolla här.

Minnesförlust

Min dator har helt tappat minnet. Jag har hört att datorer inte har känslor, men det är inte sant. Min dator har alldeles tydligt någon sorts själ och har tappat sitt kortminne. (The blue screen of near-death). Det betyder att datorn fungerar alldeles perfekt, förutom en liten detalj som heter (ram) minnet. Detta i gengäld visar sig vara ganska viktigt, när man som jag sitter och försöker skriva uppsats. Som tur är har jag min lilla USB drive som tar hand om det jag skriver.
Datorn glömmer och varje gång jag startar datorn så har det som jag försökt spara försvunnit. Till exmpel glömmer han också små saker som min profil; min musik och windows media player måste varje gång sökas efter och musik måste kopieras in i spelaren. Word måste varje gång ominstalleras och websidor jag varit inne på glöms bort och adresser jag gärna skulle vilja spara som favoriter försvinner. Jag laddade ner msn messenger och hade en liten chat med en god vän. Nästa dag var messenger borta.

Åh frustration! Men trots allt detta är jag fortfarande förälskad i min lille laptop. Det ska mer än lite minnesförlust till för att han ska bytas ut.

Sorry Speech

Here is the full text of PM Rudd's apology to the stolen generations.

"Today we honour the Indigenous peoples of this land, the oldest continuing cultures in human history.
We reflect on their past mistreatment.
We reflect in particular on the mistreatment of those who were Stolen Generations - this blemished chapter in our nation's history.

The time has now come for the nation to turn a new page in Australia's history by righting the wrongs of the past and so moving forward with confidence to the future.
We apologise for the laws and policies of successive Parliaments and governments that have inflicted profound grief, suffering and loss on these our fellow Australians.
We apologise especially for the removal of Aboriginal and Torres Strait Islander children from their families, their communities and their country.

For the pain, suffering and hurt of these Stolen Generations, their descendants and for their families left behind, we say sorry.
To the mothers and the fathers, the brothers and the sisters, for the breaking up of families and communities, we say sorry.
And for the indignity and degradation thus inflicted on a proud people and a proud culture, we say sorry.
We the Parliament of Australia respectfully request that this apology be received in the spirit in which it is offered as part of the healing of the nation.
For the future we take heart; resolving that this new page in the history of our great continent can now be written.
We today take this first step by acknowledging the past and laying claim to a future that embraces all Australians.
A future where this Parliament resolves that the injustices of the past must never, never happen again.
A future where we harness the determination of all Australians, Indigenous and non-Indigenous, to close the gap that lies between us in life expectancy, educational achievement and economic opportunity.
A future where we embrace the possibility of new solutions to enduring problems where old approaches have failed.
A future based on mutual respect, mutual resolve and mutual responsibility.
A future where all Australians, whatever their origins, are truly equal partners, with equal opportunities and with an equal stake in shaping the next chapter in the history of this great country, Australia."

On my Mind

Oh dear and my, oh my, how long it has been since I sat down and wrote something to put on this little page of mine.

I have (sort of) made peace with CSN in that they let me pay by three instalments instead of four and I don't have to pay any extra fees. This new savings scheme still makes me as poor as a pauper and I don't like it one bit. Am I never going to have some money left over at the end of the week/fortnight/month/year? I am well into my thirties and stillcan't support myself. Pathetic. To add insult to injury, I am going to only work four days a week from now on. This is the only way I can write and finish my thesis. The plan is to have it finished in August.

What else has been on my mind lately? I miss pyttipanna som fan. The Sorry-speech was beautiful and it got really emotional. I really need a haircut and a colour. Why do our goldfish fight each other every morning after thay have had their food? I really need to get back into the habit of going to the gym. It has been weeks and weeks since I last stepped inside the gym and I am growing fatter by the minute.

A cockroach was seen running from underneath the paperwork down to the floor from the desk opposite mine at work yesterday and I nearly has a heart attack. A brave colleague quicky killed it (as I stood squealing in a corner) by stepping on it and that made me, if possible, even more nervous. Is it an urban myth, or does stepping on a cockroach really make the dying thing send for backup of more of the horrid little things. In other words, can I expect one walking across my desk sometime soon?

I'm off to eat a mango.

Happy Christmas, New Year and whatever else. Unfortunately, I am in no state to be jolly right now. You see, it has finally happened. The thing I was dreading the most. The thing I knew was just around the corner, but which I still managed to block out, delete from memory and ignore. Denial, denial, denial.

C.S.N.

No, this is not another dead awful US criminal drama tv series. It is the repayment of the financial aid I received as a student. Och den anlände som ett brev på posten. The cash itself wasn't all that much when I received it each month (they pay peanuts they get monkeys... and well, I still haven't finished my thesis), but the interest they charge over the years is hefty and hence I now have thousands (and please feel free to add chosen currency here) to repay.

Lord have mercy. Or more to the point; my bankmanager, have mercy.

So long, vi csn.

Expect the Unexpected

This city I live in is a truly wonderful one. There is always something happening somewhere and I think the key to this place is to expect the unexpected. For example this dumpster in the picture above. Placed in a carparking spot on the very busy lane where I where I work. Quite

pretty and clever I think.

In this city we have bars made out of shipping containers, cafes that seem to spring out of random holes in walls, but who make the yummiest food and coffee. We have rooftop cinemas, nightmarkets, tram-restaurants, moonlight-cinemas and festivals galore. And summer is definitely around the corner with a balmy 28 degrees today. Joy.

Of course, there are things I don't like such as the smelly, overcrowded trams in the morning, the fact that people seem obsessed with what schools they once went to, the water restrictions, and the fact that is such a damn long way from home!

So long, farewell, auf Widersehn, goodbye. I'm off to enjoy some gelato.